Sedan jag slutade konståkningen vid 17 års ålder har jag som tappat den där motivationen till att träna. Jag har aldrig känt behovet av det eftersom jag till största delen har varit rätt så smal av mig. Men för ett år sedan kom en känsla jag aldrig haft förut. Det var ju såklart då jag fick tag på den där biljetten till Tomorrowland (ja, ja, jag vet vilket tjat det är om den där festivalen). Det gick bra då jag var tillfälligt bosatt i Luleå och kunde träna på vägen hem från praktiken. 

 

Sen kom sommaren och jag upptäckte gymmet i källaren. Tog ett ganska långt uppehåll efter att man kom hem från Belgien och just då ville man mest bara komma tillbaka på fötter och landa. Uppehållet höll dock på en aning för länge och vipps var man tillbaka på ruta ett. När Max flyttade in kom motivationen tillbaka. Nu kunde vi båda peppa varandra och även träna tillsammans och göra samma övningar.

 

Vi har tillsammans hamnat i en riktigt god cirkel där motion, kost och planering har blivit betydligt mycket bättre till skillnad från tidigare. Vi har skaffat en almanacka som vi hängt på väggen där vi har var sin färgpenna och ritar stjärnor för de dagar som vi tränar. Vi har till exempelvis ersatt pasta med bönpasta som är gjord på sojabönor och innehåller endast 16g kolhydrater/100g till skillnad från vanlig pasta som innehåller ca 66g kolh./100g (plus att bönpastan är proteinrik!! OCH att jag inte ens behöver ta något insulin till måltiden - yey!)

 

Nu har vi tagit steget längre och köpt en fet burk med proteinpulver och något annat pulver som gör att man blir riktigt taggad inför träning och presterar mer under träningspasset. Åkte till Iksu idag direkt efter jobbet och körde ett spinningpass. Nu sitter vi i soffan och ser UFC och emellanåt matar kissarna med Dreamies som de är helt galna i. Bästa kattgodiset någonsin!