Tiden går för snabbt. De små växer upp och nu känner man sig gammal. Nu ska jag passa på att vara ärlig och skriva ut. Det här med förlovning ploppar upp i mitt huvud fram och tillbaka senaste tiden. Jag har lovat mig själv att inte tänka på det och jag vet inte riktigt varför jag tycker att det är en sån stor grej med det heller. Men vissa stunder tänker jag mer på den än andra. Igår fick jag veta att Davids lillebror och hans flickvän har förlovat sig, det kom som en chock och genast började jag tänka på mig och David. Vi har varit tillsammans länge nu (över tre år), och jag kan ärligt tycka att vi är redo att skaffa ringar. Men egentligen, varför är en ring så himlans viktig? Är inte en ring något för äldre människor? Är vi redo för det? Tankarna går fram och tillbaka hela tiden. Jag vill, men ändå inte.. Jag vill inte klaga heller. Och jag har inte klagat på länge, men bara för att det yngre Larsson-paret har gjort det gör det att jag tänker på det hela tiden. Jag får helt enkelt lov att vänta. Jag hälsar det nyförlovade paret ett stort grattis!

 

(Två bilder på båda Larsson-paren)