6 månader
Oj vad tiden går snabbt! Idag är det hela 6 månader sedan jag "frågade chans" på Max. Det känns som att det var igår det inträffade. Jag kommer ihåg det så väl, hur nervös jag var när jag skrev ner "Får jag chans på dig? Ja - Nej - Kanske" och sen hur nervös jag var när jag fick tillbaka ett svar från honom. Vi satt bredvid varandra i soffan hos några vänner en sommarkväll för 6 månader sedan. Jag fick tillbaka ett svar och han hade kryssat i "ja". I flera veckor senare flög jag runt bland molnen och kunde verkligen inte fatta att han var min pojkvän. När jag satt i kassan på Ica "glömde jag bort" alla varor jag scannade (det blev ju inte något fel på kvittot såklart!) och tänkte 24/7 på Max.
Såhär efter ett halvår är jag fortfarande lika kär, om inte mer faktiskt. Jag har inte återvänt tillbaka till marken än för han överraskar mig gång på gång. Ibland händer det såklart att vi inte träffas så mycket på grund av våra olika arbetstider och jag skojade med honom en dag när vi pratade i telefonen: "Hahah det kan ju vara bra att vi inte träffas så ofta för då blir vi inte less på varandra, nog för att jag aldrig skulle bli less på dig". Hans svar finns fortfarande inpräntat i min skalle: "jag skulle aldrig bli less på dig".
Nedan får ni ett litet citat från min dagbok skrivet den 5:e december 2013 och det heter "Den där underbara känslan"
"Tänk att för ett år sedan hade jag knappt sagt ett ord till honom. Det enda jag visste var att han hade samma efternamn som mig. Vi var inte heller vänner på facebook och det enda jag kunde tyda från hans facebook-sida var att han verkade gilla festivaler och Håkan Hellström. Under hela två terminer gjorde vi inte ett enda grupparbete tillsammans och det var efter första (och sista) klassfesten som jag fick upp ögonen för honom. Oftast tror jag på slumpen, men sen jag träffade honom tvekar jag inte en enda sekund på ödet. Jag kan inte hålla mig från att titta tillbaka på alla bilder jag tagit på honom och känna redan nu nostalgi.
Den där känslan då jag bara ville stirra på honom som en galning i klassrummet, men fegade ur totalt. Den där känslan då jag insåg att jag var kär i honom. Den där känslan av att mitt hjärta bultade tusen slag varje gång jag fick ett sms av honom. Den där känslan av att han kanske gillade mig tillbaka. Den där känslan av förvånande då han bjöd mig på takeaway-nudlar första gången vi hängde hos honom. Den där känslan av otroligt pirrande då jag frågade chans. Men speciellt den känslan då jag visste att ingenting kunde stoppa mig från det jag ville ha och det var Max Sandström.
Det går inte att beskriva på en skala 1 till 10 om hur överlycklig jag är som har honom vid min sida, för det skulle i så fall uppskattas till femhundratusenmiljardermiljonertriljoner överstigande den skalan.
Det finns såå mycket mer som jag skulle kunna skriva ner på papper, men min hand gör snart uppror. Det viktigaste är att jag mår bra, bara jag får vara med honom. Tillsammans med Max existerar inga problem i min värld. Jag älskar honom."
En sommarkväll tog han om mina axlar, tittade mig i ögonen och sa: "Du är det bästa som hänt mig på länge". Denna sommarkväll kommer jag aldrig någonsin glömma!
Kommentarer
Trackback