VARNING - Långt inlägg

 

Igår satt jag och kollade runt på diverse filmer på facebook. Det var en film som jag tykcte var riktigt fin och den handlade om en mamma som fick hålla hennes baby för första gången (den föddes månad 3). Då började jag fundera det här med att vara gravid med diabetes. Oroa er inte, det är lååångt kvar tills jag hamnar i det träsket. Vill ju hinna flytta från Umeå, jobba kanske i Norge, resa och leva livet innan jag vill ha barn haha. I alla fall så vet jag sen innan att det inte är så himlans farligt att vara gravid och ha diabetes, men jag kollade runt lite och läste saker som jag redan visste om det ämnet.

 

Det jag senare hamnade på var ärftligheten. Läste att det är cirka 40% av alla barn som föds i Sverige som har den genen, men att det bara är en bråkdel som insjuknar i diabetes. Jag visste redan att det är många som har den genen, men att det bara är just vissa som får sjukdomen. Ganska sjukt att det var just jag som fick det. Varken mamma, pappa eller någon i min släkt har diabetes. Jag är det svarta fåret. Igår dök den där tanken upp, att jag verkligen har en sjukdom.

 

Största delen av min vardag tänker jag såklart inte på att jag har diabetes, den finns ju bara där som en vana. Det var dagen före min brors födelsedag 2007 som jag fick diagnosen. Det första jag tänkte på var att jag aldrig mer skulle få äta Marabou Mjölkchoklad. Jag trodde också att jag bara var tvungen att ta en spruta (med tjock nål) per dag och visste ingenting som hade med blodsocker att göra. Dessutom trodde jag att jag bara skulle få sova över en natt på sjukhuset och sen klara mig själv. Tio dagars övernattning var min skalle fullproppad med ny information och tre dagar efter att jag blev utskriven åkte jag själv till Italien.

 

Min familj har alltid varit där för mig och det uppskattar jag väldigt mycket. Efter två år började jag trotsa min familj genom att umgås väldigt mycket med kompisar och det var även min sjukdom som fick ta smällen. Jag glömde att jag inte var frisk som alla andra och sputorna började damma. Men nu när jag har min pump inser jag att det ändå är viktigt att sköta sig.

 

Jag var ju på besök förra veckan och träffade min sjuksköterska. Jag bytte ut min pump och hade missat att ändra tillbaka till de gamla inställningarna så mina värden låg inte alls så bra som jag hade trott. Efter besöket peppade jag mig själv med att börja kolla mitt blodsocker igen och motivationen till att ligga bra har ökat. 

 

Det är verkligen ingen dans på rosor. Ibland blir det tungt, och ibland går allting jättebra. Om jag ska vara ärlig så tänker jag inte så mycket på att just jag har diabetes. Jag kan ju som inte gå runt och tänka på det hela tiden för då skulle det kännas som att jag inte lever mitt liv som jag borde göra.

 

Jag vill inte låta min sjukdom bestämma över mig, men ibland kan man inte låta bli att tänka: "Varför just jag?"