Jag måste bara säga att jag har världens bästa vän. Jag kom ihåg första dagen som vi träffades. Det var på skolan. Amanda började kursen under vårterminen och jag hade alltså redan gått höstterminen och hade mig ett gäng som jag kände att ingen skulle kunna "förstöra". En av kompisarna sa att Amanda verkade trevlig och jag tänkte då för mig själv: "Nädu, hon ska inte komma och förstöra detta!" hahaha vilken idiot jag var alltså. Så småningom upptäckte jag att jag och Amanda hade många saker gemensamt men jag tror att det är våra personligheter som gör att vi passar så bra ihop.

 

Vi började hänga väldigt mycket på skolan och sov till och med över där en natt. Vi spelade in låtar och skrev dessutom en låt tillsammans. Vi började även hänga med varandra utanför skolan och jag insåg att jag gillade denna tjej bara mer och mer. Våren 2011 var kommen och vi hängde med varandra hela tiden. Vi gjorde oss i ordning inför fester, festade tillsammans och ingenting kunde toppa bakishänget med henne. 

 

Sommaren kom och vi båda åkte hem var sitt håll. Det var tomt men sen kom hösten igen och då var allt som vanligt, fast ändå inte. Hon fortsatte med höstterminskursen och jag började ett treårigt program. Vi hängde mindre och mindre och vipps blev det jul och hon flyttade iväg. Våran vänskap var förstås detsamma, men hon var bara i en annan stad. Nu såhär i efterhand ångrar jag att vi inte hängde mer då, men vi hade väl fullt upp i skolan på var sitt håll.

 

Jag har blivit rätt van med att vänner flyttar så det var ingen nyhet. Jag trodde att våran vänskap skulle glida isär mer och mer men faktiskt blev det åt det andra hållet. Jag insåg att jag saknade henne otroligt mycket dag efter dag, månad efter månad. Jag hälsade på henne i Norge och under den tiden har jag nog aldrig känt mig så hel förut. Hon hälsade på mig i maj 2012 och det var en av de bästa månaderna jag haft under det året. Maj 2013 åkte vi till Indonesien i en månad och jag blev inte less en endaste dag då vi var där. Kom även närmre hennes syster Patricia som är hur snäll som helst!

 

Jag har insett med tiden att min vänskap till Amanda aldrig kommer försvinna. Trots att hon bor i Norge och jag bor i lilla Umeå finns det ingenting som kan bryta våran vänskap. Min magkänsla säger att vi kommer sitta tillsammans när vi är 80-åriga gamla tanter och spela på våra gitarrer. Ni vet hur folk säger: "vi har inte pratat på flera månader, men när vi gör det känns det som att det vore igår som vi pratades vid senast". Jag håller med, det känns precis så när vi pratar. 

 

Jag är fortfarande helt chockad över att jag kan ha ett så starkt band till en kompis. Jag trodde aldrig i mitt liv att det var möjligt. Nu har det gått nästan två år sedan hon flyttade iväg och jag känner att snart är det dags för mig att flytta till henne. Jag pallar inte att vänta ett halvår eller ett år tills vi ses igen, jag vill vara i samma stad som henne och garva på som vi alltid gör. Det här är en vänskap som aldrig försvinner. Amanda är världens bästa vän som man kan ha! Vi ska erövra världen!